140926

 
 

Och så har 3 månader gått sedan hon lades upp på mitt bröst. Ofattbart.
 
Elin och vi har äntligen börjat hitta rutiner som är ganska lika från dag till dag. Mat och sömn har stabiliserats, från att ha ätit varannan timme och emellanåt väldigt missnöjd efter mat har hon börjat äta var tredje timme och är numera alltid nöjd efter varje mål. Mycket har nog att göra med att jag bestämde mig för att sluta amma när hon var ungefär 10 veckor. Från födseln har vi alltid varit tvungna att ge ersättning varje gång hon åt. Och till en början fungerade det utmärkt. Men tillslut började hon bara skrika varje gång det var matdags, jag hann inte ens byta sida så gallskrek hon, och efter flaskan med ersättning var det ofta hon inte var nöjd. Det var helt enkelt väldigt svårt för oss att veta hur mycket hon fick i sig. För väldigt ofta fick vi ge lite extra och allt slank ner. Så tillslut gav jag upp och vi är nu nöjda båda två. Nu är matningen äntligen den där mysiga stunden och hon rapar nöjt efteråt.
 
Och sömnen då. Hon har ju sedan hon föddes varit väldigt dålig på att sova om dagarna. Men även där har vi börjat se en förbättring. Oftast brukar jag ta en timmes promenad efter att hon fått mat där vid tio. Då kan hon sova hela promenaden och väldigt ofta fortsätta sova i upp till 2 timmar. Sen vill hon gärna ta en liten tupplur där på eftermiddagen och ibland även en liten på kvällen. Dock har vi dom senaste veckorna tampats med riktigt jobbiga skrikperioder på kvällarna. Dom brukar sätta igång kring 18-19 och hålla på tills hon ska sova. Och då hjälper inget vi gör.
Hon har även börjat visa tecken på att sova för natten vid 20 istället för 21. Och sen sover hon ända fram till 5-6 innan hon ska ha mat. Sen somnar vi om och stiger upp kring 8-9 på morgonen.
 
Elin har upptäckt hur roligt det är att göra en massa ljud och "pratar" för fullt om dagarna. Hur underbart som helst att lyssna på och jag smälter inombords varje gång hon ler åt en. Bästa starten på dagen är utan tvekan att titta ner i spjälsängen och mötas av hennes leenden.
Hon har även lyckats rulla runt till sidan några gånger, men hur medveten hon är om det låter jag vara osagt. Men det märkt att det händer saker med hennes utveckling varje dag.
 
Vi har också börjat på Babyrytmik på torsdagar i Kusmark. Hittills har det bara varit en gång, men hon älskade det! Låg och "pratade" och log hela tiden. Inget skrik eller gråt så det var roligt att se.
 
På måndag är det dags för 3-månaders vaccinering, vägning och mätning. Jag är riktigt spänd på att se hur lång hon blivit och hur mycket hon väger. Storlek 56 börjar i vissa fall vara lite litet och vi har än en gång uppgraderat oss på blöjstorlek. Men det där med vaccinering är inget jag ser framemot. Men förhoppningsvis ska vi klara oss igenom det också.
 
Allt som allt, så älskar jag att tillbringa dagarna med lillprutt. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan henne.
 
 


140906

 
10 veckor gammal.
Vi älskar dig.


140826

 

2 månader gammal
 
Idag blir Elin 2 månader gammal. Och med risk för att låta tjatig, men det är hemskt vad fort tiden går. Elin är en väldigt social liten tjej som inte vill sova om dagarna utan ska helst vara med överallt och titta på vad som händer. Vi kan nu lägga ner henne längre stunder utan att hon skriker rätt ut. Istället har hon upptäckt sina händer och kan ligga och titta på dom väldigt länge. Hon älskar då man låter henne stå upp på sina ben och man märker nästan från dag till dag hur mycket starkare och stabilare hon blir. Vi tragglar fortfarande med att få henne att ligga på mage och träna nacken, men det går framåt även där. Dock är hon väldigt stark när man håller henne upprätt och behöver sällan stöd. Men just det där med att ligga på mage är ingen hit.
 
Hon "pratar" mycket och gärna om hon är på det humöret och avfyrar det mest underbara leendena man kan tänka sig. Hon har börjat lägga på sig litegrann och har fått såna där nypvänliga kinder, goa lår och en liten dubbelhaka. Vi har gått upp en blöjstorlek och har börjat lägga bort kläder i storlek 50 och det är nästan att storlek 56 är litet ibland. Vart tog min lilla bebis vägen?
 
Det är väldigt få gånger som jag behövt vagga/gunga/vyssja henne till sömns sen hon föddes. Vi har alltid bara lagt ner henne där hon ska sova och hon har funnit sig i det. Ibland ligger hon och gnyr och vi får stoppa in nappen om den åkt ut och ibland ligger hon bara och pratar för sig själv. Sen hon var 6,5 vecka gammal började vi så smått att försöka få lite rutiner kring nattningen. Hon somnade oftast då vi la oss och jag kände mig inte riktigt nöjd med det. Jag ville kunna lägga henne tidigare, dels för att Pär också skulle bli mer delaktig i nattningen, men också så vi skulle få en tid för oss själva och om hon nu mot förmodan inte skulle somna när vi la henne, skulle ingen av oss vara alltför trött för att kunna göra det bästa försöket att få henne att somna igen.
 
Så ungefär kring halv nio får hon sitt sista mål uppe i sovrummet som då är mörklagt och sen lägger vi bara ner henne när det är dags att sova. Oftast har hon då somnat mellan 21-21.30 och sover sen ända fram till 5-6 på morgonen då det är dags för första målet mat. Sen brukar hon vakna igen kring 7.30 och får då ett mål mat till. Sen kan det vara lite svårare att söva henne igen, men oftast funkar det smärtfritt och vi brukar stiga upp kring 9-10 på morgonen. Och jag måste säga att det har alltid varit sömnen jag varit orolig för när det gällde att skaffa barn. Jag funkar inte utan sömn (vem gör det?) och jag får en enormt kraftig huvudvärk som håller i sig i dagar. Allra första dagarna med henne sov jag knappt på 4 dygn och jag blev enormt orolig för hur det skulle gå att försöka komma ikapp för min del. Hon sov ju aldrig på dagarna så jag fick ingen chans att ta igen mig. Läget är fortfarande detsamma, att hon inte sover speciellt mycket om dagarna, men eftersom nätterna är så himla bra är jag pigg och någorlunda utvilad ändå.
 
 


140807

 
6 veckor gammal.
 
Jag vill inte vara en sån som konstant säger "Vart tog tiden vägen?" men jag måste nog erkänna att jag är en sån trots allt. Elin är redan 6 veckor gammal. Det säger väl allt?
 
Hon fortsätter att imponera på oss, social och vill alltid vara med. Helst ska hon sitta upp i ens knä så hon kan titta på vad alla sysslar med. Hon är stark, otroligt stark i nacke och ben och har inga problem med att hålla huvudet uppe längre stunder. Och dessutom fick hon toppbetyg från både bvcsköterskan och barnläkaren!
 
Sen har jag också lovat mig själv att inte bli en sån som i tid och otid pratar om ens barn eller visar bilder hela tiden. Men jag har börjat strunta i det. Elin är det finaste jag har och är så stolt över henne, så att inte visa vore ju hemskt.
 
 
 


140726

 
Jag kan inte för mitt liv förstå att det redan har gått 1 månad sedan hon kom till världen. Vart har tiden sprungit iväg?
Livet ställdes verkligen upp och ner när hon kom och inget är sig mera likt. Jag försöker vänja mig vid rollen som mamma och vi försöker komma överens om vilka rutiner vi ska ha. Det är en bestämd liten dam vi har fått, som är vaken större delen av dagen och kräver mat hela tiden. Hon har varit pigg och vaken sedan dag ett och det slet lite på oss nybörjarföräldrar. Inte mycket sömn för våran del men snart hittar vi nog rutiner där med.
 
Men trots att inget mera är sig likt och att livet aldrig mer kommer vara vad det var, är det här det bästa som hänt oss. Hon är verkligen underbar när hon ler sådär finurligt i sömnen eller tittar på oss med sina stora ännu blå ögon.
 


140707

 
 

I v.36 (35+3) frågade vi vår vän Mia om hon ville föreviga oss på lite bilder. Och dom blev så fina! Dom kommer att bli så fina i den bok jag så småningom kommer att göra till lillan.
 
Det syns verkligen hur extremt svullna mina vader och fötter var. Just den dagen bilderna togs var det den hittills varmaste dagen och jag hade svällt upp som en ballong. Det var knappt att jag ens fick in fötterna i mina foppatofflor.
 
 


140701

5 dagar gammal.
 
 
Vi tar dagarna lite som dom kommer här hemma. Försöker komma på vad hon ska heta. Träffar släktingar och vänner. Bara myser och tar det lugnt.
 


140628

 
Den 26 juni kl 13:44 föddes äntligen vår efterlängtade lilla flicka. 3260 g och 48 cm lång.
Jag måste ärligt säga att jag har nog aldrig sett någon sötare.
 


140623

 
V.40 (39+6)
 
Och så står vi där, vid det datumet som vi i januari fick veta att du var beräknad till.
 
Trots att jag har varit hemma på heltid sedan februari så har tiden gått så fruktansvärt fort. Det var ju nyss vi plussade och vi grät tillsammans, det var ju nyss som vi var på alla tidiga ultraljud för att se hur du mådde och det var ju nyss som vi sa till varandra att det är så himla länge kvar.
 
Men så står vi då här, du är färdig att möta dagens ljus när du väl bestämmer dig för att komma ut och vi kan inte annat än säga att vi längtar efter dig - vem du än är.
 


140615

 
 
V.39 (38+5)
 
Idag är det 8 dagar kvar. Eller mer. Jag tror att den kommer att komma från och med den 23:e och framåt. Inte tidigare. Inte som det känns i alla fall. Börjar allt vara klart då? Är vi redo? Nja, blir man nånsin redo? Jag tror på att inte jaga upp mig så mycket utan tror att allt kommer att lösa sig eftersom. Är det nånting Pär har lärt mig så är det att inte lägga energi på sånt jag inte kan påverka eller tänka på allt som kan hända. Och den här gången har jag upprepat det som ett mantra genom hela graviditeten. Händer det nånting, ja men då tar vi det då.
 
Kanske därför jag inte tänker så mycket på det här med förlossningen. Jag är väldigt lugn och har inte någon bild om hur jag vill att det ska vara, eller önskar att det skulle vara. Väl på plats finns det föga lite jag kan göra för att påverka utan det är bara att hänga på. Med en bild i huvudet om hur jag skulle vilja ha det är risken enormt stor att jag stressar mig själv när verkligheten är någon annan. Så därför - inga förväntningar, inga besvikelser.
 
Det som däremot stressar mig är allt jag vill hinna göra innan bebisen kommer. Dock vet jag inte exakt vad det är jag ska hinna med, men nånting är det. Försöker intala mig att livet inte stannar upp bara för att man fått barn.
 
Och den där BB-väskan man ska hinna packa så att den bara står där redo att ryckas med när man ska in, är den klar? Nja. Jag har börjat packa och bocka av saker, men mycket får vi stoppa ner i sista sekunden.
 
Ju närmare vi kommer, desto klarare blir bilden av vi tillsammans som en liten familj. Tanken att det aldrig mer kommer att vara bara jag och Pär börjar blekna och jag har börjat landa i att jag inte kommer att vara gravid förevigt.
 
Som vi längtar.
 
 
 
 
 
 
 
 


140602

 
V.37 (36+5)
 
Igårvar det "22" dagar kvar. Jag har fruktansvärt svårt att förstå att jag inte kommer att gå omkring såhär för evigt. Att det börjar dra ihop sig ganska ordentligt tills förlossningen sker är nånting jag har förträngt. Jag är stencool och inte ett dugg nervös. Pär däremot har förvarnat alla om att han har mobilen med sig och igång på både träningar och matcher. Han frågar nervöst om det går bra att han tar en öl till maten. Och jag bara fortsätter att vara lugn.
 
Att nånting är på väg att hända framöver har jag börjat känna mer och mer. Magen har sjunkit och förvärkarna kommer och går. Och det där huvudet jag har mellan benen gör sig gärna påmint om vad som komma skall.
 
I övrigt måste jag säga att jag har det väldigt bra. Jag får fortfarande sova gott om nätterna, förutom då jag ska vända mig och ryggen säger ifrån, men det är jag å andra sidan väldigt van vid det här laget. Att vara upp och kissa är inget jag gjort sen V.20 ungefär. Jag har inte speciellt ont i övrigt, känner mig inte tung och klumpig och har definitivt inte den där känslan att "kom ut nu! Jag står inte ut en sekund till i denna kropp!" Jag trivs väldigt bra i det tillstånd jag är i och kommer sakna min mage som jag gärna håller en beskyddande hand på.
 
 
 
 
 
 


140518

 
V.35 (34+5)
 
På min app i mobilen står det att det är 36 dagar kvar tills beräknad födelse. 36?! När hände det? Det är ju verkligen jättesnart...
 
Väldigt tidigt började jag göra en lista med allt som skulle införskaffas på ett eller annat sätt. Den listan är nu helt avbockad. Jag har sprungit på stan och letat den bästa bröstvårtssalvan, vi har storhandlat blöjor, tvättlappar, våtservetter, amningsbehåar och linnen och gud vet allt mest. På den punkten är vi så himla redo.
 
Nästa lista jag satte mig ner och skrev var en packningslista inför allt man ska ha med till BB. Vi har införskaffat allt, men inte packat någon väska än. Det ska jag nog börja med inom en snart framtid.
 
Annars fortsätter allt att se bra ut. Alla mina värden är toppen, blodtrycket perfekt. Jag följer kurvan som jag ska, förutom att jag i veckan fick komma tillbaka på en extra koll då magen stått still sen v.32. Men det var inget att oroa sig för då jag på kontrollen hade vuxit igen. Och någonstans mellan v.33-34 fixerade bebisen sig vilket känns riktigt skönt. Att behöva gå igenom ett vändningsförsök är inget jag hade planerat.
 
Och med 36 dagar kvar, mer eller mindre, så vill vi bara säga: Vi längtar efter dig!
 


140427

 
 
V.32 (31+5) 
 
Sen vi senast tog bilder har det hänt en hel del. Magen har gjort någon form av växtspurt och har nu börjat bli redigt ivägen ibland. Men trots det ligger jag mitt på kurvan och allt ser bara fint ut. På barnmorskebesöket jag hade i v.28 låg bebisen neråt med huvudet och så även i torsdags då vi kollade igen. Dock var huvudet inte lika rörligt som förut utan mindre ruckbart. Och det känns, ibland trycker det neråt och har ofta fötter uppe i revbenen.
 
Jag har börjat känna stickningar och domningar i vänstra handen, något barnmorskan ville att jag skulle vara lite uppmärksam på. I värsta fall kan det vara karpaltunnelsyndrom, men troligtvis beror det bara på att händerna svullnar mer och mer.
 
Sammandragningar och förvärkar är något jag känner av mer och mer. Så pass att jag faktiskt fått lära mig själv att vila ännu mer än förut. Men hittills har det ju faktiskt varit rätt skönt att bara sätta sig i solstolen och sova bort värken.
 
På senare tid har även Pär fått se lite nyare sidor av mig. Något jag finner väldigt roligt. Tex har jag börjat snarka på grund utav att min näsa är alltigenom tät. Grejen är den att jag har aldrig snarkat förut, det har alltid varit jag som vaknat mitt i natten och vill drämma en kudde över Pär då han drar timmerstockar som värst. Men nu är det helt plötsligt helt tvärtom! Och jag har dessutom dragit på mig världens fotsvett på grund utav att fötterna svullnar, något Pär också stått för tidigare.
 
Annars längtar vi otroligt mycket och börjar vara pirriga över att det faktiskt inte är så himla länge kvar.
 


140417

 
 
 
 
 
 


140412

Jag minns det som om det var igår.
Hur vi förväntansfulla och pirriga skulle få se vår bebis för allra första gången. Jag minns vilka kläder jag hade på mig, hur det doftade inne i rummet och jag minns kvinnan som jag föralltid kommer att förknippa med sorg. Ibland läser man såna där hemska mardrömsberättelser om hur det på ultraljud upptäcks att bebisen inte mår som den ska. Det hade även vi, men man skyddar sig från sånt och tänker att "det händer inte oss". Lite visste vi då, att vi var ett sådant par med en sådan berättelse.
 
Idag är det ett år sedan vi sa hej då till "storebror". Ett år sedan det kändes som om min kropp skulle gå sönder av sorg. Jag minns hur nära till gråt jag var, hur jag kunde sitta och läsa för att tänka på något annat och inse att jag inte läst de senaste sidorna för att jag inget såg av alla tårar. Och jag minns hur enormt rädd jag var att bli lämnad ensam. Hur min vardag bestod i att gråta och åter gråta.
 
Det fanns en tid då jag tänkte att kommer jag någonsin bli normal igen? Kommer vi någonsin våga försöka oss på att bli med barn igen?
 
Tiden gick och det gjorde inte lika ont att bli påmind. Dagarna blev lättare att hantera, jag klarade av att se andra gravida och kunde till och med glädjas åt dem.
 
Något många frågat oss om är hur vi klarade av att vara bland vänner/släkt som hade barn eller var gravida. Det var för oss inte särskilt svårt, vi var väldigt överens om att inte blanda ihop våran olycka med deras lycka. Deras barn var inte vårat barn. Deras gravidmagar var inte min. Vi var aldrig bittra eller avundsjuka, vi var enbart glada över att de inte behövt gå igenom vad vi gjort.
 
När vi sedan fick veta att vi var gravida igen kunde jag inte ta in allt. Jag grät i en vecka för jag var så rädd att något skulle hända eller att vi skulle behöva gå igenom samma sak igen. Den enorma väntan tills vi skulle få göra det avgörande ultraljudet var en plåga. I min värld fanns det bara sjuka bebisar, för det var det enda jag visste.
 
När vi sen fick veta att denna bebis var frisk släppte väldigt mycket av alla känslor och oro. Problemet har istället varit hur jag ska förhålla mig till det som varit. Jag drömmer ofta mardrömmar som handlar om vår sjuka bebis, och jag har ganska ofta dåligt samvete för att jag inte tänkt på honom på länge. Trots att jag egentligen inte vet vem han var eller skulle bli. Vi valde att inte se honom efter att han kommit ut och det är inget jag ångrar. Vår bild av vår bebis skulle inte stämma överens med verkligheten och vi ville behålla honom som vi minns honom.
 
Ibland önskar jag att jag bara kunde släppa och acceptera allt. Att det inte blev som vi tänkt och att det är över. Att vi aldrig kom så långt som att vi fick se honom på riktigt och leva med honom ett tag innan han dog. Men samtidigt brottas jag med att det var med honom jag fick känna de första sparkarna någonsin och inte med vår nuvarande bebis. Att det var till honom jag köpte de allra första kläderna och på riktigt fattade att jag skulle bli mamma.
 
Jag antar att jag har en liten process av bearbetning kvar innan jag kan släppa allt helt, samtidigt som jag inte riktigt vet om jag vill det. För det finns så mycket fina minnen och tankar kring den graviditeten som jag helt enkelt inte kan förneka.
 
 


140406

 

V.29 (28+5)
 
Det känns som att tiden bara springer iväg. Samtidigt som den går så himla sakta. Bara för någon vecka sedan såg det ut som att magen inte hade växt någonting utan stod ganska stilla. Men när jag i torsdags var hos barnmorskan så hade den tagit ett rejält skutt framåt. Från sf mått 22 till 27 på en månad. Den följde kurvan perfekt vilket känns skönt.
 
Alla andra prover såg också bra ut, inte ens en liten tendens till järnbrist hade jag! Det kändes väldigt skönt då jag alltid åker på järnbrist då jag ger blod tex. Det känns och syns att jag lagt på mig några kilon, hela 9 kg för att vara exakt. Jag hade förväntat mig att jag skulle explodera nu när jag i stort sett alltid vilar/sitter/ligger eller inte gör något fysiskt överhuvudtaget pga ryggen.
 
Annars är det full aktivitet i magen. På morgonen brukar jag ligga extra länge och bara känna hur den bökar runt därinne. Och på kvällen kan det hända att Pär får sig en känga då han ligger på magen.
 
Någon som vågar sig på att gissa vad det blir för kön?
 
 


140317

 
V.26 (25+5)
 
Igår var det 99 dagar kvar tills bebisen kommer. Tvåsiffrigt. Vi har så svårt att förstå det, att tiden går så snabbt fast ändå så himla himla långsamt. 
 
Pär har äntligen fått känns när bebisen sparkar. Jag har känt det väldigt länge, men den har varit väldigt blygsam mot sin far. Men så en söndagkväll innan vi skulle lägga oss så la jag hans hand på magen och han fick känna de underbara sparkarna. Nu känner jag de väldigt ofta, starkare för var dag och på lite olika ställen. För någon dag sedan prickades de yttersta revbenen av. Det är så mysigt.
 
Hursom. Vi längtar. Så obeskrivligt mycket.
 
 


140312

 
 

Av alla små bebisfiltar jag virkat så är det denna, till vår egen bebis som har betytt mest. Att göra dom andra som jag gett bort har betytt mycket, det har varit en förundran över hur magiskt allt kan vara och en längtan över att få se ett nytt liv födas. Och självklart, en längtan efter att själv få vara i samma sits.
 
Och nu när jag är det känns allt så konstigt. Ska vi bli föräldrar? Ska vi rå om ett sånt där litet knyte som luktar så gott och sprider så mycket glädje?
 
Jag försökte göra en ganska neutral filt då vi som sagt inte vet något kön. Även om jag tror jag vet och Pär tror att han vet. Och självklart kunde jag inte låta bli att köpa det söta lejonet till bebis. Den ska så småningom packas ner i bb-väskan.
 
 
 


140308

 
 

Självklart ska bebis ha en egen barnvagnsmobil! Och som det stora Harry Potter-fan jag är blev det vita ugglor. Precis som ugglan Hedwig i filmerna. För att hålla den så mjuk och neutral som möjligt behöll jag träkulorna som dom var.
 
Ni ser också våran racervagn! Jag är så himla glad över den. Trillade över den på blocket (vi har från start varit eniga om att köpa en begagnad vagn) och när vi åkte för att titta på den fanns det inga tvivel - den skulle vi ha! Så för 2000:- fick vi en Emmaljunga 2010 som i stort sett aldrig var använd.
 
Ni skulle sett Pär då han gick med vagnen till bilen. Det såg verkligen ut som att han aldrig gjort annat än att rattat barnvagnar förr. Jag gick lite smålunkandes bakom och kände hjärtat explodera av kärlek till den mannen.
 
 
 
 
 


140223

 
 

V.23 (22+5)
 
23 februari och exakt 4 månader kvar tills beräknad födelse. Det där tar jag med en väldans stor nypa salt, bebisen kommer när den är redo, inte mer med det.
 
Att vara gravid har hittills varit det mest magiska och ansträngande jag varit med om. I början mådde jag så himla illa, ingen matlust alls och gick till och med ner i vikt istället för upp. Tröttare än tröttast försökte jag verkligen ta mig igenom dagarna.  I v.7 började fogarna göra sig till känna och i v.12 började smärtan göra det svårt för mig att göra vardagliga saker.
 
Hyn blev som en tonårings och håret har aldrig varit så fett. Nu verkar det dock som att det håller på att vända till det bättre. Något som reagerat positivt på denna graviditet är mina naglar! De som alltid skivat och delat sig är nu starka och kan bli väldigt långa. Det tackar vi för!
 
I v.17 gick jag till en läkare och blev halvtidssjukskriven. Då hade jag kämpat så länge att jag orkade inte mer. Att gå är en plåga, att vända sig i sängen gör jag inte utan att halverst skrika ut smärtan, lyfta saker är bara att glömma och varje vecka får jag portionera ut de vardagliga sakerna som städning och småplock, disk, tvätt osv. Allt det som jag annars gjorde bort på en dag. Pär är en klippa, han låter mig vila precis all den tid jag behöver, han hjälper till med allt och får dra ett tyngre lass än vanligt.
 
Nu 5 veckor senare kommer smärtan mycket fortare än tidigare. Jag är helt förstörd efter en timme på jobbet. Det känns som att någon hängt 100 kg kring mina höfter samtidigt som någon försöker dela höften mitt itu. Men jag kämpar vidare.
 
Ibland drömmer jag om att fara ut och springa. Eller dansa. När jag inte kunnat gå eller fungerat normalt på flera månader så kommer den där känslan att nu skiter jag i allt och far ut och löper/dansar ganska ofta. Ironiskt ändå, jag som verkligen hatar att dansa.
 
Men annars älskar jag det. Varje dag är det värt att ha ont, för när jag känner sparkarna påminns jag om all den kärlek som finns där.
 
 
 
 


Tidigare inlägg Nyare inlägg