Jag tror att det här har varit den månaden då det hänt mest i hennes utveckling. För jisses vad det har hänt saker! En vecka efter att hon blev 7 månader lossnade det äntligen och hon lärde sig krypa. Nu vill hon aldrig sitta utan ska genast iväg och upptäcka saker. Roligast att krypa till är handtaget på luckan till vår matkällare. Där kan hon ligga länge och pilla.

Inte långt därefter tog hon sina första steg medan jag höll henne i händerna. Och när hon väl lärde sig "gå" rätt med fötterna började hon dra sig upp mot saker och sist utav allt så har hon börjat förflytta sig utefter möbler. Pjuh! Inte undra på att hon sovit som en kratta med allt detta nya att bearbeta. Gulligast är ändå när man kommer för att plocka upp henne på morgonen och hon står rätt upp och spejar runt i hennes rum. Hon har dessutom börjat "prata" på ett annat sätt än tidigare. Förr var det mest bara skrik i hög tonart men nu är det "blah blah" och "mamama" och "papapa" som gäller. Dock fortfarande i en extremt hög tonart. Det är lite roligt när man träffar andra bebisar, Elin är alltid den som hörs mest. Vissa ligger på rygg och gnyr ibland medan hon sen hon var nyfödd skrikit sig högröd på en sekund när hon ville något. Och så är det fortfarande. Jag skulle inte bli förvånad om jag eller Pär har dragit på oss en mindre hörselskada. Så rädslan att jag inte skulle höra henne när vi flyttade henne till eget rum, var extremt obefogad.

 

Hon har varit sjuk för allra första gången i sitt liv. En rackarns förkylning som smittat både Pär, mig, min syster, pappa och mamma. Hon var inte kaxig med både hög feber, hosta och snorig näsa. Oj vad jag ville byta med henne. Hon som i vanliga fall är full av energi sov för första gången i sitt liv 3,5 timme mitt på dagen. Det har aldrig hänt, inte ens då hon var nyfödd. Det blev några jobbiga nätter med hostattacker och avbruten sömn. Men ganska snabbt gick hon tillbaka till att vara sitt fartiga jag.

 

I samma veva som hon blev sjuk ratade hon gröten på morgonen och ville bara ha ersättning. Så det där med att lära henne äta riktig mat hamnade återigen på hyllan. Men så när hon blev frisk provade jag igen och vilken succé det blev! Så nu äter hon gröt på morgonen, mat till lunch, mellanmål, mat till middag och välling på kvällen. Från ena dagen till den andra. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag hittills inte lagat någon mat åt henne. Det är burkmat som gäller, rackarns smidigt. Allt finns ju liksom där i rätt mängd. Jag behöver inte vara orolig att hon får i sig för lite av något osv. Men jag ska ta mig i kragen och laga mat som hon kan äta, eller mer äta det vi äter. Jag är bara lite nervös och för okunnig än.

 

Vi väntar med spänning på när det ska dyka upp någon tand, vi är och petar henne i munnen så gott som varje dag. Men än så länge väntar hon med det. Vi som har köpt både tandborste och tandkräm! Men det vi kan göra är att börja "borsta" ändå så att när hon väl har tänder blir det inte så stor grej att borsta.

 

Annars njuter vi av att våren börjar vara på väg. Många barnvagnspromenader har det blivit och fler lär det bli. Och framförallt, det är så jäkla häftigt att se henne utvecklas!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vet ni vad jag har funderat på? Jag har på senaste tiden tänkt en hel del på det här med att efter efterkontrollen man har cirka 12 veckor efter att barnet fötts, så ska man klara sig själv. Det är liksom "hej och hej då!" Många problem kanske inte har dykt upp efter 12 veckor, vissa kanske man har men tänker att det går säkert över och vissa kanske man helt enkelt inte vågar prata om...

 

Min graviditet var inte enkel, i alla fall inte för mig. ( Det finns ju alltid dom som har det värre.) Foglossning som gjorde mig sängliggande, vätskefyllda händer och fötter som gjorde att det värkte i dom, domningar i händer osv. Och grejen är att jag fortfarande har problem som jag kan relatera till graviditeten. Jag har fortfarande ont i bäckenet, jag har en molande värk i ryggslutet dagligen, jag domnar mycket fortare i händerna än förut, min mens är fruktansvärt oregelbunden och jag har väldigt ont i mina fötter. Men det är ingen som frågat mig hur jag mår, eller att detta är normalt. Och jag vill faktiskt inte läsa mig till svaren på något konstigt forum. Jag vill ha en utbildad persons kunskap och åsikter. Egentligen borde alla kvinnor som fött barn erbjudas en kontroll/samtal säg 1 år efter att barnet fötts. För att kolla läget liksom.

 

För vissa saker tänker jag ska lösa sig med tiden. Det tar 9 månader att gå igenom en graviditet, så någonstans kanske det tar 9 månader (eller mer) för kroppen att återhämta sig. Det låter ju rimligt i alla fall. Men om det nu inte blir bättre, vart vänder man sig då? Vårdcentralen? Och vad säger man? För troligtvis skulle jag ju bara bli skickad runt då jag säkert måste träffa olika läkare/sjukgymnaster beroende på vad som ska kollas upp. Eller är det såhär min nya kropp ska vara nu?

 

Som gravid finns det massor av information man kan ta reda på, den finns liksom överallt. Men sen då? När graviditeten tar slut och barnet är ute, då är det som att allt tar slut. Man har nått målet.