23 februari och exakt 4 månader kvar tills beräknad födelse. Det där tar jag med en väldans stor nypa salt, bebisen kommer när den är redo, inte mer med det.

 

Att vara gravid har hittills varit det mest magiska och ansträngande jag varit med om. I början mådde jag så himla illa, ingen matlust alls och gick till och med ner i vikt istället för upp. Tröttare än tröttast försökte jag verkligen ta mig igenom dagarna.  I v.7 började fogarna göra sig till känna och i v.12 började smärtan göra det svårt för mig att göra vardagliga saker.

 

Hyn blev som en tonårings och håret har aldrig varit så fett. Nu verkar det dock som att det håller på att vända till det bättre. Något som reagerat positivt på denna graviditet är mina naglar! De som alltid skivat och delat sig är nu starka och kan bli väldigt långa. Det tackar vi för!

 

I v.17 gick jag till en läkare och blev halvtidssjukskriven. Då hade jag kämpat så länge att jag orkade inte mer. Att gå är en plåga, att vända sig i sängen gör jag inte utan att halverst skrika ut smärtan, lyfta saker är bara att glömma och varje vecka får jag portionera ut de vardagliga sakerna som städning och småplock, disk, tvätt osv. Allt det som jag annars gjorde bort på en dag. Pär är en klippa, han låter mig vila precis all den tid jag behöver, han hjälper till med allt och får dra ett tyngre lass än vanligt.

 

Nu 5 veckor senare kommer smärtan mycket fortare än tidigare. Jag är helt förstörd efter en timme på jobbet. Det känns som att någon hängt 100 kg kring mina höfter samtidigt som någon försöker dela höften mitt itu. Men jag kämpar vidare.

 

Ibland drömmer jag om att fara ut och springa. Eller dansa. När jag inte kunnat gå eller fungerat normalt på flera månader så kommer den där känslan att nu skiter jag i allt och far ut och löper/dansar ganska ofta. Ironiskt ändå, jag som verkligen hatar att dansa.

 

Men annars älskar jag det. Varje dag är det värt att ha ont, för när jag känner sparkarna påminns jag om all den kärlek som finns där.

 

 

 

Jag tror stenhårt på att det är dom små detaljerna som gör det. Att det är det där lilla som gör pricken över i:et.

 

Till hallen uppe köpte jag för flera månader sedan, två vita köksskåp ur Ikeas serie Bestå för att göra en skänk. Jag skruvade ihop dom för några veckor sedan och väntar väl egentligen nu bara på att dom ska få komma upp på väggen.

 

Men för att piffa till dem har jag köpt marmorfilm att tapetsera framsidan med. Och jag har köpt dörrknoppar i form av renhorn. DET tror jag kommer göra det där lilla extra.

 

Att vi skulle ha belysning i trappen var egentligen inget vi hade tänkt från början. Men tanken föddes av att vi visste att vi väntade barn. Belysningen uppe och nere i hallen sitter ihop, så tänder du nere, tänds det även uppe. I full styrka. Och jag som är uppe minst en gång per natt för att kissa, tyckte att det var lite väl riskabelt att med min dåliga rygg, gissa vart trappstegen var eftersom jag inte ville tända lampan.

 

Plus att jag började tänka framåt. När man ska upp mitt i natten för att byta blöja, ska vi då famla i mörker med en bebis i famnen eller tända lampan i full styrka? Så vi bestämde oss för trappbelysning. Och vi är så nöjda! Hallen fick verkligen ett lyft av att vara sänkt i mysbelysning istället för totalt mörker eller fullt lampsken.

 

 

 

 

Jag har läst om det och förundrats. Tänkt att människor är allt bra fräcka. Att inte finns dom på riktigt? Jag pratar såklart om fenomenet att okända människor helt plötsligt tar sig friheten att kommentera ens älskade mage.

 

Så fort min mage började synas har jag dagligen hört kommentarer. Att ens arbetskompisar kallar en tjockis eller liknande kan jag ta. Jag är stolt över min mage, den fungerar som den ska och i den växer vår bebis.

 

Men vad jag inte kan ta är när helt okända människor påpekar att jag är stor för att bara vara halvvägs. Eller om det faktiskt bara växer en därinne. I fredags hjälpte jag en dam som var väldigt snabb med att fråga "jaha, du har snart jobbat färdigt ser jag!". Jag log mitt allra finaste leende och svarade "näe, jag är bara halvvägs". Blicken jag fick var nog det värsta. En blick blandad med avsmak och förvirring, för hur kunde jag vara så stor och bara vara halvvägs? Hon gick därifrån och sa inget mer medan jag kämpade mot tårarna som brann bakom ögonlocken.

 

 

Jag vägrar egentligen nedslås av elaka människor och folk utan hjärna. Att överhuvudtaget kommentera något så naturligt som en gravid kvinna, med något elakt gör mig förbannad. Och jag undrar hur mycket skit jag ska behöva ta. För jag är inte stor, jag har inte gått upp mer än nått kilo och det ska inte behöva handla om det.

 

 

 

 

 

 

 

Igår var vi i Umeå och hälsade på familjen Lindqvist/Lundström och nyaste tillskottet. Så himla söt och verkligen lik Edvin då han föddes. 7 dagar gammal och alldeles underbar.