När kommer man någonsin känna att tiden inte rusar iväg för en? Jag vill stanna tiden här och nu, flera gånger per dag för det går för fort. Det är verkligen som alla säger, snart är hon tonåring och flyttar hemifrån.

 

Elin är inne i världens mysigaste period just nu, kramas ofta och innerligt. Lägger gärna armarna om en och trycker till, håller gärna handen när hon dricker välling eller kryper upp i ens famn för att läsa bok. Jag njuter varje sekund och önskar man kunde bevara minnen i burk för att plocka fram senare.

 

Vi läser väldigt mycket böcker, som jag berättat tidigare. Men nu är hon om möjligt ännu mer intresserad av vad som faktiskt står i böckerna. Vi pratar om vad vi ser på bilderna, läser ibland hela boken eller bara låter henne peka och gissa.

 

Nya ord ploppar upp här och där hela tiden: jacka, socka, tick tack (när man pekar på klockan) och häromdagen utbrast hon "mamma mia!" när jag höll på att snubbla i hallen. Hon förstår så himla mycket mer än vad man tror och vi blir ofta förvånade.

 

Hon är fortfarande väldigt försiktig av sig, när det kommer till att testa nya saker, nya miljöer och nya människor. Men oftast går det rätt fort så har hon anpassat sig till en nivå hon känner sig trygg med.

 

Vi fortsätter dock ha problem med tandborstningen. Hon vill helt enkelt inte. Vi har provat alla era tips, men utan framgång. Så vi står och stampar på ruta ett och försöker borsta så gott det går.