När sommaren tar sina sista andetag och hösten börjar göra entré - då ska vi bli föräldrar.
Det har varit en lång och jobbig resa hitills. Efter ett missfall är man lite bränd och orolig. Ingen av oss har vågat tro eller hoppats, vågat längta eller känna efter. Men den här gången verkar det gå vägen. Det har känts ganska hemskt att man liksom blivit "bestulen" på de underbara pirrande första känslorna som dyker upp när man ser det blåa strecket tydligt på stickan. Men varje dag som lilla knytet ligger i magen är en seger för oss.
Ett missfall är tydligen ganska vanligt enligt barnmorskan. Men det är inget man får reda på direkt och jag kände mig ganska ensam i den situationen som uppstod när jag förstod att det liv som växte i mig inte längre levde. Det var ett fruktansvärt straff att i cirka två veckor blöda så mycket att man trodde att nu, nu dör nog jag med.
Och eftersom missfall tydligen är så vanligt som att en av fem graviditeter slutar så, så kändes det som att man skulle tänka "äsch, bättre lycka nästa gång!". Men det fungerade inte riktigt för mig. För trots att jag bara var i v.9 då det skedde, var det flera veckor som jag hade hunnit fundera, längta, känna, planera och älska det lilla liv som fanns i mig. Familj och vänner stöttade massor, men trots det kände jag mig så ensam mitt i allt. För jag tog på mig skulden och tänkte att jag kanske inte hade varit nog försiktig. Jag tänkte till och med den fruktansvärda tanken att jag kanske inte kan få barn. Att vi bara kan komma till ett stadie där de dör av sig själva.
Men så den 1 januari 2013 fick vi veta att jag återigen var gravid. Jag hade misstänkt det innan så själva nyårsafton blev alkoholfri för mig och jag lyckades nog lura hela festen att jag också drack. Men samtidigt som jag var så lycklig, kände jag mig fruktansvärt ledsen. Tänk om det inte går vägen den här gången heller? Orkar jag ett misslyckande till, för det var så jag såg det även om jag nu vet att det är mycket lite jag kan påverka själv.
Men dagar blev till veckor som blev till månader och snart har den lilla/e vuxit sig stark i 100 dagar i min mage. Och enligt statistik har missfallsrisken minskat drastiskt. Nu väntar vi med spänning på den goa magen, ultraljudet om nån vecka och de första sparkarna <3
Ovan ser ni litegrann av vad jag hunnit samla på mig. Muggarna gjorde jag då vi skulle överraska blivande mor-och farföräldrarna. Babyfilten och det gula lilla djuret har jag gjort själv. Brioleksaken är köpt second hand och de första plaggen köpte jag tidigt men har sedan gömt dom i garderoben. Som en säkerhet.
