Det här är vår son. Sen den 12:e april så finns han inte mer.
Måndagen den åttonde april, dagen som vi hade räknat ner till och längtat till så mycket att vi inte kunde tänka på annat, blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Jag hann inte mer än lägga mig på sängen och blicka upp mot monitorn där vi skulle få se vår älskade bebis, så sa sköterskan de ord man absolut inte vill höra. Någonting är fel, sa hon och jag slutade andas.
Hon förklarade vad hon såg, att vår bebis hade väldigt lite fostervatten kring sig vilket betyder att någonting är fel på njurarna. Hon visade oss den infekterade njuren som var full i cystor och jag brast ut i gråt. Läkare tillkallades för att bekräfta vad sköterskan sett och vi bara satt där mitt i allt kaos och tänkte "det är inte sant".
Då läget var så illa fick vi snabbt en tid till Umeå dagen därpå för att grundligare kontrollera vad felet var och vad som skulle komma att hända sen. Vi lämnade sjukhuset i ett tillstånd där ingen av oss kunde förstå hur världen kunde gå vidare. Hur kan folk skratta och le när vår värld hade rasat samman. Den kvällen pendlade vi mellan hopp och förtvivlan inför vad vi skulle få veta dagen därpå.
I Umeå fick vi återigen se vår älskade bebis. Läkaren berättade snabbt vad hon såg och ett litet tag trodde vi kanske att allt skulle gå ändå, då hon såg två njurar och en urinblåsa, vilket sköterskan i stan inte hade gjort. Men snabbt kom alla men och vi förstod att det här inte var bra.
Den infekterade njuren mätte 9 cm av 13 cm buk vilket på sikt kan betyda att den växer ännu mer och trycker på de andra organen så att det i sin tur gör att de kan sluta att fungera. De lilla fostervatten som fanns skulle aldrig bli mer eftersom att njurarna inte fungerade som dom skulle och det betyder att lungorna inte utvecklas som dom ska. Det gör att skulle vi fortsätta med graviditeten finns det en stor risk att barnet skulle dö direkt det föddes för att den inte kan andas. Och finns det lite fostervatten kan bebisen inte röra på sig som den ska och det kan leda till att den så småningom inte kan räta ut varken ben eller armar för att det varit för trångt och torrt. Det fanns alltså aldrig ett värdigt liv för vår bebis.
Vi tog beslutet där och då att inte fortsätta mer. Hur mycket vi än vill och önskar oss ett barn, så kunde vi inte.
Vi fick berättat för oss hur vi dagen därpå i stan skulle få träffa en sköterska för att ta en tablett som stannade av hormonproduktionen och sen invänta fredagen då vi skulle läggas in och avsluta allt.
Väntan till då allt skulle ske var fruktansvärd. Vi grät och var tysta om vartannat, vi pratade och kramades och undrade varför detta skulle hända oss. Vi gick som i trans och kände att livet var över.
På fredagen klockan åtta klev vi in på kvinnoklinikens mottagning och hade bara ett enda uppdrag, att avsluta allt och försöka hitta tillbaka igen. Jag hade nog aldrig förstått hur det hela skulle gå till, att vi skulle lura kroppen att tro att den ska föda. Jag låg i timmar med en smärta jag aldrig vill uppleva igen. Jag låg där och visste att trots att jag föder så kommer jag inte få någonting för det. Jag kommer inte få en alldeles egen bebis att lukta på och hålla om. Jag kommer inte att få någonting alls.
När allt var över stannade vi över natten. Dagen därpå åkte vi hem, tomhänta och fullkomligt tomma. I bilen hem trodde jag att jag skulle dö. Då kom allt vi varit med om över mig och jag på riktigt fattade vad som hade hänt. Vi kommer inte få en bebis i september som vi hade trott.
Dagarna efter har varit väldigt tunga. Vi hjälps åt att få vardagen att fungera, påminna varandra om att äta, och att så småningom kommer det att kännas lättare. Men besvikelsen jag känner då jag ser mig själv i spegeln är tung. Att min kropp för andra gången svikit oss och vår önskan om ett barn.
Men vi ger inte upp. Någon gång, när tiden är rätt, kommer vi också ha ett barn som är vårt.
