Ikväll såg jag tillsammans med Rebecca Sex and the city 2. Gick in med noll förväntningar och kom ut lite lyckligare i själen. Det är något magiskt med Carries ord, hur skruvad situationen än verkar så löser det sig alltid. På ett eller annat sätt.

Den första filmen grät jag hejdlöst till. När Carrie slår blombuketten mot Mr Big dog jag lite lätt inombords. I den här filmen har jag äntligen lärt mig att tycka om honom. Han kan, bara han vill. Jag grät inte heller i denna film, jag skrattade istället väldigt mycket.

Men snälla, ingen till film. Förstör inte det perfekta slutet och illusionen att man kan ha roligt även om man är 50+.