Veckans läsning: Paradisoffer av Kristina Ohlsson

 

 

 

Jag gjorde en uggla i vardagsrummet när jag lika höll med på tejpen. Pär upptäckte den först dagen efter och utbrast: "Varför har du satt upp en bäver i ett träd?!"

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna uggla. Har inte riktigt bestämt mig om den ska få vara kvar eller inte. Tiden får utvisa helt enkelt.

 

 

 

Av washitejpen jag beställde var det ju tänkt att jag skulle göra en fotovägg med en massa bilder. Men då objektet jag hade tänkt inte längre finns så var jag tvungen att tänka om. Så det blev ett hjorthuvud istället!

 

Pär bara skrattade. Men jag antar det är ett gott betyg eftersom han inte bad mig slita ner allt.

 

När man har befunnit sig hemmavid ett tag börjar man bli less på allt man ser. Så jag åkte till Blomsterlandet och inhandlade lite nya krukor och blommor. Nu känns det lite bättre.

 

 

 

Tack ALLA som på något sett hört av sig till oss. Vi har läst alla era ord och vi är rörda till tårar. Att så många bryr sig och vill visa sitt stöd, att så många erbjudit sig att lyssna om jag vill prata och att så många erbjudit sig att vara sällskap för att jag ska få någonting annat att tänka på. Det är helt underbart. Världen är inte enbart ond.

 

Vi tar dagarna som dom kommer här hemma. Och det är så vi får fortsätta leva ett tag till, en dag i taget.

 

 

 

 

 

 

Måndagen den åttonde april, dagen som vi hade räknat ner till och längtat till så mycket att vi inte kunde tänka på annat, blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Jag hann inte mer än lägga mig på sängen och blicka upp mot monitorn där vi skulle få se vår älskade bebis, så sa sköterskan de ord man absolut inte vill höra. Någonting är fel, sa hon och jag slutade andas.

 

Hon förklarade vad hon såg, att vår bebis hade väldigt lite fostervatten kring sig vilket betyder att någonting är fel på njurarna. Hon visade oss den infekterade njuren som var full i cystor och jag brast ut i gråt. Läkare tillkallades för att bekräfta vad sköterskan sett och vi bara satt där mitt i allt kaos och tänkte "det är inte sant".

 

Då läget var så illa fick vi snabbt en tid till Umeå dagen därpå för att grundligare kontrollera vad felet var och vad som skulle komma att hända sen. Vi lämnade sjukhuset i ett tillstånd där ingen av oss kunde förstå hur världen kunde gå vidare. Hur kan folk skratta och le när vår värld hade rasat samman. Den kvällen pendlade vi mellan hopp och förtvivlan inför vad vi skulle få veta dagen därpå.

 

I Umeå fick vi återigen se vår älskade bebis. Läkaren berättade snabbt vad hon såg och ett litet tag trodde vi kanske att allt skulle gå ändå, då hon såg två njurar och en urinblåsa, vilket sköterskan i stan inte hade gjort. Men snabbt kom alla men och vi förstod att det här inte var bra.

 

Den infekterade njuren mätte 9 cm av 13 cm buk vilket på sikt kan betyda att den växer ännu mer och trycker på de andra organen så att det i sin tur gör att de kan sluta att fungera. De lilla fostervatten som fanns skulle aldrig bli mer eftersom att njurarna inte fungerade som dom skulle och det betyder att lungorna inte utvecklas som dom ska. Det gör att skulle vi fortsätta med graviditeten finns det en stor risk att barnet skulle dö direkt det föddes för att den inte kan andas. Och finns det lite fostervatten kan bebisen inte röra på sig som den ska och det kan leda till att den så småningom inte kan räta ut varken ben eller armar för att det varit för trångt och torrt. Det fanns alltså aldrig ett värdigt liv för vår bebis.

 

Vi tog beslutet där och då att inte fortsätta mer. Hur mycket vi än vill och önskar oss ett barn, så kunde vi inte.

 

Vi fick berättat för oss hur vi dagen därpå i stan skulle få träffa en sköterska för att ta en tablett som stannade av hormonproduktionen och sen invänta fredagen då vi skulle läggas in och avsluta allt.

 

Väntan till då allt skulle ske var fruktansvärd. Vi grät och var tysta om vartannat, vi pratade och kramades och undrade varför detta skulle hända oss. Vi gick som i trans och kände att livet var över.

 

På fredagen klockan åtta klev vi in på kvinnoklinikens mottagning och hade bara ett enda uppdrag, att avsluta allt och försöka hitta tillbaka igen. Jag hade nog aldrig förstått hur det hela skulle gå till, att vi skulle lura kroppen att tro att den ska föda. Jag låg i timmar med en smärta jag aldrig vill uppleva igen. Jag låg där och visste att trots att jag föder så kommer jag inte få någonting för det. Jag kommer inte få en alldeles egen bebis att lukta på och hålla om. Jag kommer inte att få någonting alls.

 

När allt var över stannade vi över natten. Dagen därpå åkte vi hem, tomhänta och fullkomligt tomma. I bilen hem trodde jag att jag skulle dö. Då kom allt vi varit med om över mig och jag på riktigt fattade vad som hade hänt. Vi kommer inte få en bebis i september som vi hade trott.

 

Dagarna efter har varit väldigt tunga. Vi hjälps åt att få vardagen att fungera, påminna varandra om att äta, och att så småningom kommer det att kännas lättare. Men besvikelsen jag känner då jag ser mig själv i spegeln är tung. Att min kropp för andra gången svikit oss och vår önskan om ett barn.

 

Men vi ger inte upp. Någon gång, när tiden är rätt, kommer vi också ha ett barn som är vårt.

 

 

 

 

 

 

Jag beställde för längesedan lite nya kuddfodral till vardagsrummet. Men det är först nu jag fått tummen ur att fixa till allt. Köpte sedan en ny pläd och lite snygga ljus när jag var på Ikea för två veckor sedan. Nu fattas bara två kuddar till som jag håller på att virka.

 

Förresten har jag snöat in mig totalt på färgen korall. Jag som älskar orange kan ta det ytterligare ett steg och addera korall. Supersnyggt!

 

 

Det känns som första lediga helgen på väldigt länge, även om så inte är fallet. Hursom hade jag en hel lista med saker som skulle inhandlas och uträttas på stan idag. Första stoppet blev Clive Russel där jag äntligen fick klippa mig. Har dragit ut på det där lite för länge men nu känns håret som nytt.

 

Blev inte direkt någon nöjesshopping utan enbart välbehövliga saker. Efter 3 timmar springandes på stan landade jag på farstubron där jag tänkte njuta av solen innan jag påbörjade storstädningen av huset. Hann inte mer än sätta mig ner så somnade jag. När jag vaknade var solen borta och jag hade börjat frysa.

 

Men lite fräknar har jag fått ändå! Så skönt att se att lite färg i ansiktet gör att man ser piggare ut.

 

 

 

Vi har bestämt oss för att börja så smått med renoveringen av det kommande barnrummet. Det är tapeter som ska bytas ut, tak som ska målas och nytt golv ska in. Lite tidigt kan kanske tyckas, men vi har resonerat som så att lika bra att börja nu medan man har någorlunda ork och är något smidigare. Dessutom vet vi inte vad för slags barn vi väntar, det kanske har kolik eller behöver vård dygnet runt. Inte finns det tid eller ork att börja renovera då.

 

Iaf så är vi inne på den fina tapeten från Ferm Living. Den har funnits i mina tankar väääldigt länge, så det blir nog den. Sen är det givet att bebisen ska ha en stringhylla. Hattlampan är redan beställd och ligger i en låda här hemma. Osv osv. Det ska bli så himla roligt att inreda detta rum, att riktigt få leka ut alla barnsliga sinnen man har. Jag har ganska klart för mig hur det ska se ut, absolut inte för pluttinuttigt och sött utan tufft och lekfullt!

  

 

Veckans läsning: Gideons ring av Carin Gerhardsen