Ja, såhär ser det ut hemma hos oss nu förtiden. Lägger man ner henne så vänder hon sig snabbt för att ställa sig och balansera på alla fyra. Hon tar sig framåt genom att åla och snurra runt i cirklar. Så det dröjer nog inte alltför länge innan det lossnar för henne och hon börjar krypa på riktigt.

 

Hon har dessutom blivit en riktig hejare på att sitta. Jag brukar passa på att träna innan hon ska sova på förmiddagen, då sätter jag ner henne på golvet med lite leksaker, sen sitter hon där dom 30-45 min jag tränar. Hon gillar att titta på och skrattar gärna och klappar händerna. En perfekt träningskompis som peppar och hejar på!

 

Matrutinerna har inte förändrats sedan förra månaden. Vi kör på gröt, ersättning, mellanmål med fruktpuré och turkisk yoghurt, ersättning och sist av allt välling. När jag kommer ihåg och tid finns så provar jag burkmat, det är lite blandade reaktioner från henne när jag testar. Ibland går det ner två tuggor och ibland ryker hela burken. Och kommer jag ihåg när jag lagar mat att inte salta, så får hon testa det också. Men som sagt, det är än så länge väldigt smidigt att ge ersättning och hon vill ha det, så jag ska erkänna att jag inte är så aktiv med att introducera vanlig mat än.

 

Hon sover fortfarande till kl 8.30-9 på mornarna vilket jag uppskattar enormt. Nu den senaste veckan har hon dessutom varit väldigt lätt att lägga för kvällen också. Vid 20 lägger vi bara ner henne i sängen och sen får hon somna själv, vilket hon också gjort. Helt underbart då vi haft en längre period då vi behövt vagga henne i armarna för att hon ska varva ner. Jag och Pär har varit väldigt bestämda sen dag ett att vi ska inte vagga henne till sömns, vi vill inte fastna i det och framförallt vill vi inte lära henne att det är så man somnar. Men vi är alla mänskliga och vi har inte alltid orkat ta den fighten, det tär lite på en då nattningarna blir flera timmar lång. Men nu verkar det ha vänt, peppar peppar.

 

Jag passade dessutom på att under julledigheten styra in hennes säng i hennes eget rum. Och där har hon sovit hur bra som helst sen dess! Jag har funderat ganska länge på när det kan vara läge att prova för henne att sova i eget rum, men läget har inte varit rätt förrän nu. Jag ville först att hon skulle sluta äta på natten och när hon lärde sig vända sig till mage, ville jag att hon skulle acceptera magläget och lära sig vända sig tillbaka. Annars skulle jag behöva kliva upp så många gånger och gå in till henne. När hon väl gjort det, så fanns det inte längre något hinder att prova. Och jisses vad vi båda sover bättre! Hon har inte varit vaken speciellt många gånger på nätterna, men jag har sedan hon föddes sovit väldigt ytligt, vaknat varje gång hon vänt sig eller grymtat till, och sen har jag legat vaken och tänkt att det löns inte jag somnar om för hon kommer snart vakna ändå. Och det är nog inte alls så ovanligt bland mammor och pappor. Men nu sover jag som vanligt igen för nu finns det inga ljud att vakna till. Och skriker hon, då hör jag det trots att jag sover på andra sidan huset. Helt underbart!

 

På fredag ska vi till Bvc och väga, mäta och vaccinera. En månad sent då dom inte haft någon barnläkare. Så det ska bli himla spännande att se hur stor hon blivit. För det har hon, särskilt nu senaste veckan så känns det som att det har hänt något på alla plan för henne. Vår lilla skrikis.

 

 

 

Vilken härlig julledighet vi har haft!

Jag tidsinställde alla inlägg och tog paus från dator och kamera och hetsen att hitta på något nytt att uppdatera er med. Det var otroligt skönt och välbehövligt. Jag har funderat ganska mycket på det här med att blogga och vad jag egentligen vill med det. Behöver vi verkligen veta allt om alla? Vad får jag ut av att veta att den och den åt just det till middag? Och är någon överhuvudtaget intresserad av att veta vad jag gör? Det finns så många för och nackdelar med sociala medier och bloggar.

 

Jag älskar att skriva. Jag älskar att vara kreativ och fånga vardagen i bilder.

Men jag gillar inte stressen det medför. Det är väl kanske ingen som förväntar sig dagliga uppdateringar om ditten och datten, det har jag ju aldrig bjudit på ändå. Men någonstans inom mig finns en röst som säger att jag måste prestera, annars blir det tråkigt att titta in här. Och det vill jag ju inte.

 

Sen kommer Elin in i bilden. Hur mycket vill jag visa henne? Hur privat vill jag vara när det gäller henne? För där kan man verkligen kliva på minerad mark. Jisses vad upprörda folk kan bli över att man berättar hur just vi har det. Min tanke med att dela med mig har aldrig varit att skryta (om något har gått lätt) eller att klaga och tycka att vi har det värst. Jag berättar bara hur vi har det och hur vi har gjort. Utan att säga att det är varken rätt eller fel. Men vissa verkar tycka att man inte ska klaga om natten har varit jobbig, för vi har det ju så bra annars. Och det finns alltid dom som har det värre. Så sant så sant! MEN. Det här är våran vardag, ingen annans. Och jag lägger aldrig någon vikt vid att andra har det si eller så. Jag jämför inte, därför att vi är inte dom.

 

Jag skulle kunna lösenordsskydda bloggen för att göra det enkelt. Det är ju inte direkt tusentals som tittar in här. Men då känns det på nått sätt som att jag skulle kunna lägga ner den helt. Men det vill jag inte, för som sagt, jag gillar den. Och jag älskar att kunna titta tillbaka och se vad vi gjort.

 

Vad är era åsikter kring detta ämne?

 

 

 

 

  

Månadens läsning: I kroppen min -resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund

 

 

Jag gick med i barnens bokklubb när ett välkomsterbjudande damp ner i brevlådan. Jag har berättat förr hur böcker har en stor betydelse för mig och jag vill att Elin ska få samma chans att lära sig det.

 

Som allra första bok blev det Nicke Nyfiken och Alfons, båda böckerna visar bilder på deras saker. Vi har satt oss ner några gånger och läst för henne, för någonstans tror jag att hon kommer minnas det senare och känna igen böckerna.