Elin 1 år!
Och så kom dagen då vår lilla busunge fyller 1 år. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, för det är ju sant, men vad tiden har gått fort! Jag minns det ju som igår då vi låg på BB med en alldeles nyfödd liten lillprutt som vi inte visste riktigt vad vi skulle kalla henne för. Vi var ju ganska säkra på att det var en pojke vi skulle få. Så det blev lillprutt i väntan på det rätta namnet.
Elin är en väldigt lättsam dam med en otroligt stark egen vilja och en röst som spränger öron. Hon hörs när hon vill något, det kan ingen missa. Hon älskar mat, både mammas och burkmat. Hon har äntligen börjat intressera sig för att äta själv med händerna och kladda på. Hon har varit totalt ointresserad och skeptisk till allt vi lockat henne med. Så vi har låtit henne vara tills och visat tecken på att hon vill. Och nu går det riktigt bra! Banan, pannkaka, vattenmelon eller macka med leverpastej är hittills hennes favoriter att äta själv.
Den 20:e juni tog hon sina allra första stapplande steg! Och sen dess har hon gått några steg varje dag. Det kommer lite då och då, men hon föredrar att krypa eller hasa sig fram.
Den 4:e tanden i nederkäken har spruckit upp och fyra tänder uppe syns tydligt men har inte kommit igenom än. Vi tror att det kan vara därför hennes sömn är rubbad både dag och natt. Eller iaf en orsak till det. Hon sover knappt på dagarna och gör natt vid halv elva på kvällen. Vi tycker att det är lite tidigt att sluta sova helt vid 1-års ålder, men alla barn är ju olika.
Den 29:e juni har vi 1-års kontrollen med vaccin och vägning och mätning samt ett utvecklingssamtal. Det ska bli intressant att se hur stor hon blivit som alla gånger vi blir kallade.
Jag ska också passa på att ge både mig och Pär en klapp på axeln. Vi fixade det första året med allt vad det innebär och det ska vi skryta upp oss själva lite extra med. Det har varit tufft vissa gånger, det ska vi inte hymla med men man fixar mer än man tror. Och det ständiga dåliga samvetet som kom på köpet med att få barn, det kommer jag nog aldrig bli kvitt. Men jag jobbar på att försöka tänka om på den punkten för ibland blir jag otroligt nedstämd och tänker att allt jag gör är fel. Men hon har ju samtidigt vuxit upp och blivit en helt underbar tjej så helt fel kan vi ju inte göra.
Det har varit ett underbart år där jag lärt mig otroligt mycket. Bara tanken att vi får uppleva alla första gånger med Elin gör mig så glad. Första gången hon skrattade, första gången och kröp, första gången hon smakade gröt osv kommer bytas ut till första gången hon ska lära sig cykla, börja förskola, springa. Jag kan knappt bärga mig.
Jag kommer njuta in i det sista av min mammaledighet för sen börjar en ny vardag. Det gör lite ont att veta att jag kommer missa hennes dagar då jag är på annat håll, men det är nog nyttigt också. Men det kommer kännas konstigt att inte flytta över henne på morgonen till vår säng och ligga där och mysa tills vi kliver upp. Eller att sitta och läsa med henne på golvet. Att inte känna hennes lilla hand på min axel då vi kliver nedför trappan och ska starta dagen med frukost. Men nu får Pär äran att göra det istället.
Tänk att man kunde känna så mycket kärlek. Älskade älskade Elin.
