151226


18 månader.
 
Jag kan inte riktigt förstå att vi har en liten tjej på 1½ år här hemma. Vart har tiden tagit vägen?! Och tänker man ännu längre fram så blir hon 2 år gammal om bara ett halvår. Jisses.
 
Från förra månaden har vi nu utökat vår sångrepetorar och slipper sjunga bara en eller två låtar. Hon pekar i boken vilken sång vi ska sjunga och hon visar med armar och ben rörelser som hör till. Eller så hittar hon på egna. Den där boken är förövrigt hennes favoritbok, det är den första hon tittar i när hon vaknar och den sista hon tittar i innan hon somnar. Hon bläddrar och bläddrar, pekar och säger "eeh!" Ja då är det bara att ta ton. Om och om och om och om igen. Efter att ha sjunigt "ekorr´n satt i granen..." och "i ett hus..." en miljon gånger är man rätt less. Så ibland gömmer vi boken. Bara för att man inte ska bli helt hjärndöd.
 
Förövrigt kan jag erkänna att jag har samma beteende. När jag hör en låt jag tycker om, spelar jag den på repeat tills jag tröttnar. Jag antar att karma just nu skrattar gott för alla gånger jag utsatt Pär för denna tortyr. För ja, jag kan inte annat än att beskriva det som tortyr. Jag förstår det nu efter att ha sjungit samma låt minst en miljard gånger.
 
I dagarna gör vi också jullov från förskolan. Det känns både välbehövligt och skönt. Vi har lite problem att skiljas åt just nu, jag och Elin. Hon gråter och klamrar sig fast och vill inte att jag ska gå. Och såklart så vill jag ju inte gå när läget är som det är. Istället har vi fått börja göra så att jag bär in henne till matbordet och sätter henne i en stol. Då, då går det bra att lämna. Jag är inte orolig, det är en fas och den kommer att gå över. Men det gör ju ont i hjärtat att se henne ledsen. Elin har nog aldrig riktigt gått igenom någon separationsfas, så som jag fått dom beskrivna för mig. Hon har gnytt litegrann men aldrig varit hysterisk och gråtit tårar till tusen.
 
Hon har nu även kommit på att man kan klättra på våra matstolar. Vi har sett tendensen till det tidigare, men hon har som gett upp då hon inte klarat av det. Så vi har låtit det vara där, inte hjälpt eller pushat. Tids nog klarar hon det själv. Och ja, nu är vi där. Dock ganska ointresserad av det ännu, men galet stolt då hon lyckas.
 
Nu ska vi njuta av att vara lediga tillsammans i några dagar, äta god mat, mysa massor och kanske sova lite längre om dagarna.
 
 



Carina

Visst fick ni den där sångboken med musik förra julen?! Den diggar Edvin och Alfred fortfarande 😊😀
Vi ses imorgon!







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?