Igårvar det "22" dagar kvar. Jag har fruktansvärt svårt att förstå att jag inte kommer att gå omkring såhär för evigt. Att det börjar dra ihop sig ganska ordentligt tills förlossningen sker är nånting jag har förträngt. Jag är stencool och inte ett dugg nervös. Pär däremot har förvarnat alla om att han har mobilen med sig och igång på både träningar och matcher. Han frågar nervöst om det går bra att han tar en öl till maten. Och jag bara fortsätter att vara lugn.

 

Att nånting är på väg att hända framöver har jag börjat känna mer och mer. Magen har sjunkit och förvärkarna kommer och går. Och det där huvudet jag har mellan benen gör sig gärna påmint om vad som komma skall.

 

I övrigt måste jag säga att jag har det väldigt bra. Jag får fortfarande sova gott om nätterna, förutom då jag ska vända mig och ryggen säger ifrån, men det är jag å andra sidan väldigt van vid det här laget. Att vara upp och kissa är inget jag gjort sen V.20 ungefär. Jag har inte speciellt ont i övrigt, känner mig inte tung och klumpig och har definitivt inte den där känslan att "kom ut nu! Jag står inte ut en sekund till i denna kropp!" Jag trivs väldigt bra i det tillstånd jag är i och kommer sakna min mage som jag gärna håller en beskyddande hand på.