140108

 
Vår bebis i v.8
 
 
Vår bebis i v.12
 
 
Vår bebis i v.17 (16+2)
 
Så länge som jag har velat skriva och berätta om vad som händer. Men av rädsla har vi istället försökt förtränga och tänka att allt var som vanligt. Men ju fler symptom jag fick och ju mer magen växte blev det riktigt svårt att ignorera. Jag vet att det var ganska många på jobbet som visste, men som inget sa och jag är så tacksam för det. För även om vi visste att jag var gravid, visste vi inte om vår bebis skulle vara lika sjuk som dennes syskon. Så jag undvek blickarna och låtsades som ingenting.
 
Ibland tänkte jag att vi var dumma. För tänk om denna bebis var sjuk också, vad skulle vi göra då? Varför utsätter vi oss för detta igen? Men svaret blev alltid, för att vi vill ha barn. För att vi tror på framtiden och läkarnas dom att det troligtvis bara var slumpen som gjorde att vi drabbades förra gången.
 
I v.8 fick vi se bebisen för första gången. Det var en konstig känsla att se den ligga där och det yttepytte lilla hjärtat som slog. Det räckte för oss för att vi skulle få hopp om en framtid. I v.12 var det dags igen och vi fick se två armar, två ben och hjärtat som slog. Där och då hoppades jag så mycket att detta skulle gå vägen, att jag vägrade tro något annat.
 
När brevet från Umeå lasarett kom räknade jag ner dagarna tills ultraljudet. Tiden innan vi skulle få komma var en evighet. Jag började sova dåligt, var inte alls i form och tankarna bara malde "tänk om..." När vi satt i väntrummet stirrade vi bara rakt fram och kände det som om hjärtat skulle explodera.
 
Vi fick träffa samma läkare som förra gången, en kvinna som jag kände att jag hade stort förtroende för. Och när jag väl lagt mig där och hon började undersöka brast jag i gråt. För jag såg att bebisen sprattlade, att hjärtat slog och att det fanns fostervatten runt den. Det kunde man inte se på förra bebisen.
 
Så jag låg där och grät, höll Pär i handen allt medan hon berättade vad hon såg. Vi fick beskedet att allt såg bra ut, det fanns inga som helst tecken på att man skulle kunna misstänka något annat. Och där och då kunde jag äntligen börja andas och le igen.
 
Jag vaknade imorse och kände att livet kändes mycket lättare. Så mycket känslor som man tryckt undan, så lite sömn man fått på grund utav alla tankar. Äntligen kan vi börja förbereda oss på det vi längtat så mycket efter - att bli föräldrar. 
 
 
 
 
 
 
 



Erica

http://ericaw.vimedbarn.se

Mina ögon tåras när jag läser detta. SÅ UNDERBART!
Är så glad för er skull. :) Kramar från Erica


Signe Holmgård

http://theoholmgard.blogg.se/

Än en gång, så underbart! Är så himla glad för er skull!


Sanne

Återigen får jag tårar i ögonen! Ingen förtjänar det mer än ni att det ska gå vägen!! <3


Emma

http://mattochemma.blogspot.com

Här sitter jag på andra sidan jorden o bölar som en galning... Vilka fantastiska nyheter! Är så oerhört glad för eran skull :) all lycka till med miraklet erat! Kramis


Karin

Det är bara så underbart att se er le vara så glada igen! Jag är SÅ lycklig, önskar att allt ska gå vägen denna gång. Det är ni verkligen förtjänt:-)
Kram mormor(så småningom)








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?