140412

Jag minns det som om det var igår.
Hur vi förväntansfulla och pirriga skulle få se vår bebis för allra första gången. Jag minns vilka kläder jag hade på mig, hur det doftade inne i rummet och jag minns kvinnan som jag föralltid kommer att förknippa med sorg. Ibland läser man såna där hemska mardrömsberättelser om hur det på ultraljud upptäcks att bebisen inte mår som den ska. Det hade även vi, men man skyddar sig från sånt och tänker att "det händer inte oss". Lite visste vi då, att vi var ett sådant par med en sådan berättelse.
 
Idag är det ett år sedan vi sa hej då till "storebror". Ett år sedan det kändes som om min kropp skulle gå sönder av sorg. Jag minns hur nära till gråt jag var, hur jag kunde sitta och läsa för att tänka på något annat och inse att jag inte läst de senaste sidorna för att jag inget såg av alla tårar. Och jag minns hur enormt rädd jag var att bli lämnad ensam. Hur min vardag bestod i att gråta och åter gråta.
 
Det fanns en tid då jag tänkte att kommer jag någonsin bli normal igen? Kommer vi någonsin våga försöka oss på att bli med barn igen?
 
Tiden gick och det gjorde inte lika ont att bli påmind. Dagarna blev lättare att hantera, jag klarade av att se andra gravida och kunde till och med glädjas åt dem.
 
Något många frågat oss om är hur vi klarade av att vara bland vänner/släkt som hade barn eller var gravida. Det var för oss inte särskilt svårt, vi var väldigt överens om att inte blanda ihop våran olycka med deras lycka. Deras barn var inte vårat barn. Deras gravidmagar var inte min. Vi var aldrig bittra eller avundsjuka, vi var enbart glada över att de inte behövt gå igenom vad vi gjort.
 
När vi sedan fick veta att vi var gravida igen kunde jag inte ta in allt. Jag grät i en vecka för jag var så rädd att något skulle hända eller att vi skulle behöva gå igenom samma sak igen. Den enorma väntan tills vi skulle få göra det avgörande ultraljudet var en plåga. I min värld fanns det bara sjuka bebisar, för det var det enda jag visste.
 
När vi sen fick veta att denna bebis var frisk släppte väldigt mycket av alla känslor och oro. Problemet har istället varit hur jag ska förhålla mig till det som varit. Jag drömmer ofta mardrömmar som handlar om vår sjuka bebis, och jag har ganska ofta dåligt samvete för att jag inte tänkt på honom på länge. Trots att jag egentligen inte vet vem han var eller skulle bli. Vi valde att inte se honom efter att han kommit ut och det är inget jag ångrar. Vår bild av vår bebis skulle inte stämma överens med verkligheten och vi ville behålla honom som vi minns honom.
 
Ibland önskar jag att jag bara kunde släppa och acceptera allt. Att det inte blev som vi tänkt och att det är över. Att vi aldrig kom så långt som att vi fick se honom på riktigt och leva med honom ett tag innan han dog. Men samtidigt brottas jag med att det var med honom jag fick känna de första sparkarna någonsin och inte med vår nuvarande bebis. Att det var till honom jag köpte de allra första kläderna och på riktigt fattade att jag skulle bli mamma.
 
Jag antar att jag har en liten process av bearbetning kvar innan jag kan släppa allt helt, samtidigt som jag inte riktigt vet om jag vill det. För det finns så mycket fina minnen och tankar kring den graviditeten som jag helt enkelt inte kan förneka.
 
 



Felicia

Jag tror inte det vore sunt att släppa helt på den hemska graviditet som varit. Den har ju på något sätt ändå gjort din graviditet idag till det den faktiskt är. Ni kan ju glädjas åt den här bebisen på ett helt annat sätt än något annat par som inte varit med om något sånt här! Ni har ju blivit starkare av detta, trots allt. Både som ett par och enskilda individer, men också som föräldrar. :)

Svar: Du har helt rätt Felicia : ) Jag är inne på samma spår.
Johanna







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?