Den 14:e september var beräknad födelse för vår lille son. Ända sedan september månad började har jag haft en gnagande ångest i mitt bröst. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska hantera allt som vi/jag gått miste om. Jag ser höggravida kvinnor och tänker att sådär hade jag också sett ut. Jag ser små bebisar och funderar hur vår son hade sett ut. Hade han fått mina gröna ögon och Pärs fina leende? Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på och det gör så himla himla ont.
Jag gråter inte längre samma gråt jag grät i våras. Gråten som var blandad med förtvivlan och hopplöshet och som kunde komma när man minst anade det, har bytts ut mot en gråt som sker i tysthet och som enbart består av saknad och en längtan över allt som vi blev fråntagna.
Vi köpte rosor och la dom på minneslunden där han ligger. Det är andra gången vi är där och hälsar på och varje gång har varit lika jobbig. Läkaren berättade ganska tidigt för oss vart dom skulle sprida ut hans aska och det tog väldigt länge innan jag vågade mig dit. Men det har känts skönt i hjärtat att åka dit, gråta en stund och bara sitta där.
I helgen har vi umgåtts med nära och kära. Vi har gråtit emellanåt och i nästa stund varit normala människor. Det har varit väldigt blandande känslor. På lördags eftermiddagen när solen lyste på de röda löven och allt kändes så vackert, då tänkte jag att det här hade varit en bra dag att födas på.
Pappa kom i söndags och satte upp tapeten i barnrummet. Det blev så himla himla fint och jag vet att han hade trivts där.
Helgen som jag hade haft ångest för kom och gick lika fort förbi. Och jag överlevde. Jag har överlevt att vårat barn ryckts ifrån oss även om jag trodde att jag skulle dö. Men jag känner mig inte stark för det, jag känner mig totalt överkörd och bedragen. Livet är så orättvist ibland och det finns säkert en mening med allt.
Men jag kan bara inte se den än.
