Idag efter att jag slutat jobbet körde jag till stugan. Jag hade på morgonen packat ryggsäcken med ombyte, min tanke var att springa milen för första gången i år. Väl där märkte jag att jag glömt min mp3, men det fick gå ändå.

Jag började lite lätt, hade ju ändå en mil framför mig att springa. Men så fort jag börjat röra på benen gick det som en dans. Det enda ljud jag hörde var mina andetag, ljudet när mina fötter slog mot marken och fåglarna som kvittrade i skogen.

När benen är sådär möra, andetagen ansträngda och det känns som hjärtat ska pumpa sönder, då vet man att man lever. Jag fullkomligt älskar den känslan löpning ger. Det är så mycket frihet i att kunna springa och känna att jag kan öka lite till för varje steg jag tar.

Det är sällan jag ger upp när det gäller löpning, ska jag springa 5 km då gör jag det. Ska jag springa en mil, då gör jag det. Jag vägrar att känna efter och börja gå istället.