090715



titta!
jag skulle aldrig ha stigit upp imorse.
oturen fortsatte att förfölja mig.
jag valde att fara ut och springa och mitt i elljusspåret trampar jag snett, hör ett knäppande ljud i foten.
så jag ligger där mitt i skogen utan någon som kan trösta mig. kände hur nära jag var att börja storlipa, varför skulle detta hända för? började tänka tankar som "tänk om jag inte kan följa med och fjällvandra nu".
iaf tog jag mig i kragen och lunkade vidare. väl hemma hade foten svällt upp och börjat bli blå.

nu har jag ofantligt ont och förväntar mig minst två "jag-tycker-verkligen-synd-om-dig-gumman" pussar av pär.








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?