ikväll har jag varit ute och sprungit i stugan.
det var ett tag sen jag var där och jag har saknat det väldigt mycket.
under tiden jag sprang där flög tankarna iväg och jag insåg hur otroligt lyckligt lottad jag varit och fortfarande är.
att komma till stugan, köra förbi de stugor som alltid funnits där, känna lukten av havet, känna stenarna under fötterna som jag sprungit på så många gånger och se vår flaggstång som behövts målats om för flera år sedan, det gjorde gott i hjärtat.

varje sommar så länge jag kan minnas har vi tillbringat där. jag och min syster byggde en koja i ett träd som fortfarande finns kvar, vi har åkt båt och känt vinden i håret, vi har lekt nere på stranden i timmar och jag har suttit ute på piren och bara tittat ut över havet och bara tänkt.

att få komma dit ut varje sommar har varit som en semester för mig. det har gjort en del av den jag är idag. den lugna harmoniska sidan, som jag känt att jag tappat lite av på sistone, den kom tillbaka när jag fick stå vid havet och andas in doften. jag önskar innerligt att jag någon dag kan få ge samma möjlighet till mina barn.