sa hej då till pär för ett tag sen.
jaktsäsongen börjar imorgon och han och hans bror har åkt iväg för att jaga hela veckan.
så nu sitter jag här själv, i en tom lägenhet och med en stor dubbelsäng som väntar.

jag är verkligen inte van att vara ifrån han, men de gånger vi varit det har det gått bra ändå. jag har saknat han som sjuttsingen och längtat till den dagen vi ses igen. men nu, den här gången kom tårarna så fort han stängt igen dörren. som ett litet barn satt jag i soffan och grät. varför blir det bara jobbigare och jobbigare?

jag hoppas veckan går fort. på torsdag slutar jag 18 så då kör jag raka vägen till deras stuga och kommer väl förmodligen krama ihjäl stackarn.


(tills vidare kommer jag krama hans kudde.)